Handtag

Ett flugspö ska vara bekvämt att hålla, annars tröttnar kasthanden vartefter fiskedagen går. Ett feldimensionerat handtag påverkar också uppfattningen av aktionen.

Ett för tjockt handtag är bättre än ett för klent. Det möjliggör ju också att handtaget kan modifieras även om detta är svårt att göra på fri hand som man oftast är hänvisad till att göra med ett redan färdigbyggt spö.

Handtaget ska också harmoniera i längd och stil med spöet, "det gyllene snittet", vilket ett vant öga ser omedelbart. Det ska vara precis så långt som erfordras, inte mer, då stjäl man längd från spöet.

Lämpliga mått:
7 fot, 13 cm
7 ½ fot, 14 (15) cm
8 fot, 15-16 cm
8 ½ fot, 17 (18) cm
Tjockleken vid centrum för greppet bör ligga runt 25 mm.

Hantag


På bilden visas tre vanliga handtagstyper. De sitter på två 8-fotare samt på ett "Midge-spö" på 6 ½ fot.
Det senare är så kort (11,5 cm) att en normal hand kommer att delvis hamna några cm ner på rullfästet. Trots detta bör den korta längden väljas för att inte störa den korta aktionslängd ett så kort spö har. En rak "cigarr" är det givna alternativet för att undvika "en valk i handflatan".
Ett kort spö kan också förses med ett torpedformat handtag, som Hardy hade på t.ex. sitt "Marvel" (i mitt tycke världens sämsta flugspö). Man får ju då en mjuk övergång mot rullfästet men problem med att den tjockare delen måste falla väl långt fram. Erfarenhetsmässigt har det klassiska midge-handtaget visat sig behagligast, trots allt.

"Payne grip" är den handtagsform som är avgjort populärast, och den form många förknippar med ett fint bambuspö.
Skulle svackan nedom centrum gjorts djupare, mer uttalad, bleve det ett "Western grip".*
I och med att båda typerna sväller något bakåt, lämpar sig dessa handtag utmärkt för "up locking"-rullfästen. Grepptypen känns behaglig för de flesta och kan gott väljas för ordinära öringspön.

"Wells grip": Denna handtagstyp var förr vanlig på europeiska spön men ses sällan idag. Detta är synd, för typen är utmärkt på spön som kräver ett tungt kastarbete, t.ex. harrfiske i älv. Handen orkar mera och längre. Fördjupningarna kan accentueras mera än på det visade spöet och ge ännu bättre tumstöd vid långa kast.

 

Lindningar

Man ser nästan aldrig spölindningar som är behandlade med "Color Preserver" på ett finare bambuspö. Skälet är att preservern isolerar ytterskiktet på tråden vilket gör att tråden lätt tar upp fukt med vattenskador som följd. Man ser det genom att tråden bleknar och lacken släpper.

Därför är en transparent lindning, som alltså suger upp lack och på så sätt släpper igenom ljuset, att föredra, inte bara av estetiska skäl; många tycker ju om att se bambun genom lindningen.

Men, det händer en del med färgtonerna när de påverkas av bambuns egen färg, i synnerhet om bambun härdats från sin naturliga gula färg till mörkare toner. På bilden ses några exempel på vad som sker med några olika trådfärger när de hamnar på en mediumhärdad klinga:

Samtliga lindningar är Gudebrod Nylon/A (från vänster till höger: Olive Green 1892, Dark Green 5896, Medium Green 6779. Lindningen med snakeringen i mitten är Medium Gray 0720 med svart tipping. Sen följer Medium Brown 0541, Tan 0290, Gold 0340, Scarlet 0326 och slutligen Garnet 02406.

Lindningar

Lägg märke till att "Tan" blir helt osynlig precis som när man använder vitt eller ljust gult. "Gold" slår över till mellanbrunt, o.s.v. Skillnaden mellan de två gröna nyanserna är mycket mera påtaglig än om man jämfört de båda innan lackning. "Garnet" (vinrött), "Olive Green" och "Dark Green" mörknar så mycket att de är svåra att identifiera, medan "Scarlet" och "Medium Green" behåller sin karaktär mycket bättre. Den enda färg som inte påverkas är givetvis "Black".

Att använda Gudebrod vit, tan eller andra ljusa färger kan vara tämligen nervpåfrestande för plötsligt får man liksom ett vitt band i lindningen. Ett sådant vitt område kommer inte att ta åt sig lacken på samma sätt och lindningen får ett "vitt streck" eller flera för evigt.När man gör om lindningen kan man ge sig katten på att man får ett nytt sådant område ...! Jag skrev en gång till Gudebrod Inc. och påtalade problemet och fick en vänlig uppmaning att sända in några prover, vilket jag gjorde. Något svar därefter fick jag emellertid aldrig, så varför man inte lyckas färga jämnt i dessa nyanser kan jag inte ge svar på.

Holkar

Spöholkar påverkar alltid aktionen i ett spö. Ändå måste vi ha holkar av transportskäl, etc.
Själva metallholken är ju styv i sig själv men den transporterar också ökad styvhet till den intilliggande klingsektionen, runt 5-7cm måste man minst räkna med.

Detta måste man ha i beräkningen när man konstruerar ett spö. Skulle man så vilja bygga ett tredelat spö efter en tapering avsedd för ett tvådelat, tvingas man, för att kopiera aktionen, omräkna taperingen utifrån helt nya grunder och få mått som är helt skilda från det tvådelade.

Detta kan inte enbart räknas ut, det kräver stor erfarenhet av konstruktören att göra rätt bedömningar. Då de minskar styvhetszonen något har s.k. "Super Z" eller "Swiss" – holkar fått en (enligt min mening lätt hysterisk) måste-status, som de knappast förtjänar.
Visserligen upptar de en kortare sträcka av spöklingan, men på bekostnad av en tjock, klumpig konstruktion (se bilder).

Super-Z-holk (överst) samt holk av Payne/Leonard-typhttp://www.splitcane.se/plugins/system/jcemediabox/img/zoom-img.png

På ett kort, tredelat spö kan de tänkas ge en liten fördel, då de inte avbryter aktionen lika mycket, men i alla andra fall kan man gott välja den klassiska "step down"- holken av "Leonard/Payne" – typen.

Med en sådan holk, nästan i linje med klingan, får man den elegans ett finare spö förtjänar.

Själv gör jag inga andra. Den hypotetiska fördelen Super Z ger, är så liten att man kan välja holkar efter estetiska behov. Båda har hållfasthet nog.(S.k. "Truncated –ferrules" är förkortade versioner av de båda nämnda typerna. Undvik dem! De ligger på marginalen på alla sätt och genom påverkan av kastmomentet tenderar de att lossna).

Holkar

Överst: Amerikansk step-down
Underst: Super-Z holk


Till spöholkar används främst nickelsilver. De som finns att köpa är lödda samman av olika dimensioner rör, medan de holkar som enskilda spömakare (såsom undertecknad) gör, vanligen är svarvade och brotschade ur massiv stång .
De spön som kom från de europeiska spöföretagen var ofta försedda med enkla holkar av mässing. De bestod ofta av ett rör instoppat i ett annat, så att säga, vilket krävde att toppdelen gjordes ända till 1mm!!! tunnare där den gick in i holken. 
Detta begränsade givetvis möjligheterna till aktionsberäkningar. Ibland byggdes dock stationen för honholken upp med fanér för att medge en jämnare aktionskurva.

Mässing som material till holkar duger, men slits ner mycket fortare än nickelsilver.För att jaga vikt har en och annan prövat titanholkar, men titan är inte självsmörjande som nickelsilver och mässing och därmed skär holkarna gärna ihop.

 

FaLang translation system by Faboba