Holkar

Spöholkar påverkar alltid aktionen i ett spö. Ändå måste vi ha holkar av transportskäl, etc.
Själva metallholken är ju styv i sig själv men den transporterar också ökad styvhet till den intilliggande klingsektionen, runt 5-7cm måste man minst räkna med.

Detta måste man ha i beräkningen när man konstruerar ett spö. Skulle man så vilja bygga ett tredelat spö efter en tapering avsedd för ett tvådelat, tvingas man, för att kopiera aktionen, omräkna taperingen utifrån helt nya grunder och få mått som är helt skilda från det tvådelade.

Detta kan inte enbart räknas ut, det kräver stor erfarenhet av konstruktören att göra rätt bedömningar. Då de minskar styvhetszonen något har s.k. "Super Z" eller "Swiss" – holkar fått en (enligt min mening lätt hysterisk) måste-status, som de knappast förtjänar.
Visserligen upptar de en kortare sträcka av spöklingan, men på bekostnad av en tjock, klumpig konstruktion (se bilder).

Super-Z-holk (överst) samt holk av Payne/Leonard-typhttp://www.splitcane.se/plugins/system/jcemediabox/img/zoom-img.png

På ett kort, tredelat spö kan de tänkas ge en liten fördel, då de inte avbryter aktionen lika mycket, men i alla andra fall kan man gott välja den klassiska "step down"- holken av "Leonard/Payne" – typen.

Med en sådan holk, nästan i linje med klingan, får man den elegans ett finare spö förtjänar.

Själv gör jag inga andra. Den hypotetiska fördelen Super Z ger, är så liten att man kan välja holkar efter estetiska behov. Båda har hållfasthet nog.(S.k. "Truncated –ferrules" är förkortade versioner av de båda nämnda typerna. Undvik dem! De ligger på marginalen på alla sätt och genom påverkan av kastmomentet tenderar de att lossna).

Holkar

Överst: Amerikansk step-down
Underst: Super-Z holk


Till spöholkar används främst nickelsilver. De som finns att köpa är lödda samman av olika dimensioner rör, medan de holkar som enskilda spömakare (såsom undertecknad) gör, vanligen är svarvade och brotschade ur massiv stång .
De spön som kom från de europeiska spöföretagen var ofta försedda med enkla holkar av mässing. De bestod ofta av ett rör instoppat i ett annat, så att säga, vilket krävde att toppdelen gjordes ända till 1mm!!! tunnare där den gick in i holken. 
Detta begränsade givetvis möjligheterna till aktionsberäkningar. Ibland byggdes dock stationen för honholken upp med fanér för att medge en jämnare aktionskurva.

Mässing som material till holkar duger, men slits ner mycket fortare än nickelsilver.För att jaga vikt har en och annan prövat titanholkar, men titan är inte självsmörjande som nickelsilver och mässing och därmed skär holkarna gärna ihop.

 

FaLang translation system by Faboba