Spötankar och synpunkter

Svårbemästrade spön

Även om olika spöaktioner passar/tilltalar olika individer, ofta helt skilda fiskartemperament, finns några konstruktionsmässiga märkligheter som alltid bör undvikas.
Det ena är ”slängiga toppar”, det andra är en vek mittdel.Båda förhindrar en jämn kraftöverföring mellan spöpartierna ovanför och nedanför det ställe där de anträffas, och båda har de en gemensam nämnare – för lite bambu på ett viktigt ställe.

En ”slängig topp” avslöjar sig genom att den yttersta delen, oftast de första 40-50 centimetrarna, inte hinner med i kastet. Det känns som om yttersta  delen av toppen kommer släntrande bakefter sedan kastet väl blivit slutfört. Vidare vill den fortsätta att vibrera sedan spöet i övrigt gått till vila.Man märker också av fenomenet genom att toppen viker undan alltför lätt om/när man vill öka kastrytmen.

Ett för klent mittparti uppför sig egentligen på samma sätt, men ger inte samma känsla av obalans; den ligger ju längre ner i spöet och kamoufleras därför genom mindre häftiga rörelser. Om man inte märker det på annat sätt, står man inför ett för klent mittparti om spöet inte tillåter att spörörelsen övergår en viss hastighet; ökar man kasttempot så ”dör” spöet. Ett sådant spö kastar också aldrig mer än en linvikt. Upplevs något sådant har man ett spö med för klent mittparti.

Dessa ogynnsamma egenskaper kommer väl sig av att en byggare vill pröva sig fram, testa. Den vägen är ej att rekommendera – att konstruera ett spö måste alltid baseras på fysiska fakta och uppnås matematiskt. I andra  fall kan t.ex. ett vekt mittparti vara avsiktligt menat. Hur kan man annars förklara att de kan förekomma på t.o.m. välrenommerade tillverkares spön? 
Man kan anta att man därmed velat uppnå något utanför den mekaniska självklarhetens ramar, kanske för att skapa exklusivitet. De blir så speciella att få kan  bruka dem. (I detta sammanhang kan man ju också nämna s.k. ”swell Butts”, som ju inte har något som helst berättigande annat som en dekoration, typ ”snickarglädje”.)

Hur många spöringar? Carl i Norge sommaren 2012

Antalet spöringar varierar från spötillverkare till spötillverkare, oftast är de för få. Det har väl med framställningskostnader att göra. Tyvärr går det ut över spöets kastegenskaper då ringarna sitter så långt ifrån varandra att linan klabbar mot spöklingan och orsakar friktion, eller slänger åt sidorna. 
Ett spö runt 8 fot bör ha 9 snakes + linförare, en 7-fotare någon ring färre, o.s.v. Men blir då inte spöringarna så många att de påverkar aktionen? Jo, givetvis, för varje spöring och spölindning innebär ju en uppstyvning. Men dessa faktorer måste tas i beräkning när man konstruerar spöet. Görs inte detta kommer spöet att bli styvare än avsett. 
Ibland ser man att linförarringen placerats för högt upp. Den bör sitta ca 35 centimeter ovanför handtaget. Då slipper man föra linhanden upp från dess naturliga position och linan, och linan får kort väg innan den ”tar” i spöet. Detta förbättrar skjutförmågan eftersom inte lika mycket lina behöver lyftas upp till spöet.

Varför nickelsilverholkar?

Idealet vore ju ett spö som inte behövde delas. Tyvärr måste de flesta spön delas för att man ska kunna transportera dem. Varje sådan delningspunkt medför konsekvenser -  uppstyvningar, viktökningar – för att inte tala om riskerna för att holkar nyper fast, börjar glappa eller äter sig ner i bambun.
Det vanligaste delningssättet är att förse spödelarna med metallholkar, i nickelsilver om spöet gör anspråk på klass. Men för att komma runt de problem som är oundvikliga med metall- holkar har man prövat flera vägar, försök med andra material (gjordes redan på 1890-talet med the Kosmic Rod, som hade celluloidövergångar för att undvika att metall mötte bambu.
Ed Payne var en av dem bakom dessa Kosmic Rods), splitsning (”splicing”) av spödelarna etc. 

Att ersätta metallen som holkmaterial har  efterhand  visat sig vara omöjligt – om man vill bibehålla slitstyrka och elegans. Kanske skulle en kolfiberholk kunna komma ifråga. Visserligen skulle en sådan ge samma uppstyvning som en metallholk, men den skulle väga betydligt mindre. Den skulle dock få avsevärt kortare livslängd – och vem vill ha plast på ett bambuspö?

Livets blodÄven andra, mer eller mindre ”naturnära”, sätt att ersätta den klassiska metallholken har prövats, ja,  experimentlustan kan ta sig märkliga uttryck! Kanske tror man sig om att komma med något speciellt? 
Dock, ett spö ska ha holkar av nickelsilver om det ska hålla fiskarlivet ut.                                                                                                                                          
Sammansplitsning( splicing) då? Det är en i grund sund ide´. Men nja, få fiskare vill linda isoleringsband runt varje skarv. Det är nog bara laxfiskare som av hållbarhetsskäl måste underkasta sina spön den proceduren; det är ju känt att många laxspön knäcks vid holkarna vid de stora påkänningar det här rör sig om. Vidare ger en splitsning inte den fördel av en jämn kraftöverföring (likt det odelade spöet) , som den först synes ha ; två hopsplitsade bambuhalvor ger nämligen inte på långt när lika stor stabilitet ( böjmotstånd) som en homogen.
Orsaken är givetvis att ”rörets princip” blir upphävd samt att de avfasade ytorna glider emot varandra.Därför måste en sektion som ska splitsas ges avsevärt större dimensioner, så att den överbryggar sin egen svaghet – och därmed har spöet fått samma uppstyvningsgrad som om det haft en metallholk.

Fördelning av ledknutar

I USA finns en ung och mycket framgångsrik spömakare som gör spön ”utan ledknutar”. Han sågar alltså bort dessa , snedsågar bambustrimlorna så att de sedan kan limmas samman utan knutar.CarlNorge2014 liten
Orsaken till detta omständliga förfaringssätt lär ha varit att han inte klarade att räta ledknutarna så att de medgav splintfri hyvling. 
Jag kan inte se att ersätta ledknutarna med långa snedfasade limytor är någon större förbättring, åtminstone inte värt den stora,onödiga arbetsinsatsen. Samtidigt ser jag, som alla andra, ledknutarna som ett problem. En ledknut består ju av bambu helt i avsaknad av elasticitet och dessutom mycket bräcklig; om ett spö går av så gör det det vid en ledknut. Detta har lett till att man sökt sprida ut ledknutarna på olika sätt. Då vinner man något i hållfasthet, men får bekymmer med böjningsdistributionen, eftersom det blir oerhört komplicerat att beräkna ett så stort och ojämnt fördelat område med uppstyvningspunkter. (Varje ledknut styvar upp, inte bara där den själv ligger utan också en viss sträcka nedom och uppom). Då är det mera hanterbart att utgå från det gamla klassiska 3+ 3- systemet, som tiden visat vara tillräckligt hållbart -  förutsatt att knutarna ligger tillräckligt långt från brytpunkter som holkar och toppögla.

Toleransmål

Den som inte sysslar med bambu blir ofta förvånad över de snäva toleranser som krävs för att ett spö ska hålla sig inom angivna aktionsramar. En s.k. tapering ( = de mått som spöet byggs efter) anges ju i tal om1 / 100-dels millimeter.
Men för spömakaren är 1/10-dels m.m. ett stort tal som kan påverka spöet ordentligt. Skulle spöklingan få felslag i den storleksordningen blir spöet något helt annat. Ett felslag på någon punkt behöver inte påverka så mycket, men skulle den återkomma  längs hela klingan eller stora delar av den, kan det innebära att spöet förändras med en hel linklass. Det finns alltså starka skäl till att hålla toleranserna så små som möjligt, runt 2-3 hundradels m.m. + eller -  bör vara gränsen – för limmad, färdig klinga!!!

Carl i Baltak 2012Spökonstruktion

Många tänker sig att ett spös konstruktion skapats efter en serie prototyper, där en svaghet elimineras vartefter. Så har nog också flertalet spön kommit till genom historien.Säkert också de spön som den tilltagande skaran av amatörbyggare gör – om de inte håller sig till att plagiera någon av alla dessa klassiska spön som nu finns på ”Nätet”.
Enligt mitt sätt att se är detta ett primitivt tillvägagångssätt. För naturligtvis går det att träffa rätt från början – förutsatt att man har fysikaliska och matematiska kunskaper och, dessutom, stor erfarenhet av flugspön.Själv gör jag så här:

1.Avgör vilka egenskaper som är viktigast för det aktuella spöet.

2.Avgör hur spöet ska böja sig (under optimal belastning) för att de valda egenskaperna ska uppnås

3.Beräknar hur mycket bambu (massa) som behövs och hur den ska fördelas för att ge den önskade böjningskurvan.Vidare beräkningar av påverkansfaktorer som holkar, spöringar o.d.

4. Utvärdering av de matematiskt erhållna värdena. Är de rimliga i förhållande till önskat resultat?

Som synes inleds processen med två punkter som baseras på erfarenhet. Punkt 3 är helt och hållet en matematisk operation i många steg. Punkt 4 är återigen en erfarenhetsbedömning, för det går aldrig att blint förlita sig på matematiska värden. Då skulle vilken ingenjör som helst kunna konstruera spön.
Det går inte heller att låta datorn avgöra vilka mått ett spö ska ha.Siffrorna ljuger inte – men blir det ett brukbart spö?! Det kan endast bedömas utifrån lång erfarenhet av bambuspön.

Spökvalitet

Hur kan man se om ett spö är av kvalitet? Några vägledande punkter: 

  • Är spöet rakt?
  • Är spöet utan limglipor? (Titta främst runt bladknutarna). Ser du limfogarna?!  http://www.splitcane.se/plugins/system/jcemediabox/img/zoom-img.pn
  • Är lackningen snyggt utförd? Är lacken ej för tjockt pålagd?
  • Är spöringarna placerade på lämpliga avstånd? (9 snakeringar på spön runt 8 – 8 ½ fot)
  • Är holkarna rakt monterade och utan "klick"? (De behöver inte vara fullt inpassade)
  • Är spölindningarna korta nog? (De ska täcka ringfoten och några få varv framför, inte mer)
  • Är spöytorna fria från blottade fibrer? Finner man vita linjer längs bambuytorna har spömakaren varit oförsiktig nog att slipa ner ytorna, antingen för att förenkla arbetet eller för att gömma skador i bambun. Ytan ska bearbetas ytterst lite, annars tar man bort spänsten i fibrerna. De enda ställen där fibrerna av naturliga skäl måste tillåtas vara exponerade är precis runt bladknutarna. Detta saknar också betydelse, då knutarna i sig är hårdare och styvare än bambun i övrigt.
  • Är spöet försett med onödiga utsmyckningar? Bli misstänksam! Ett bambuspös kvalitet talar för sig själv utan krusiduller.

Två 6 ½-fotare

 

Anpassning eller specialisering?

  • Ett längre spö är mer lintolerant än ett kortare av samma aktionstyp.
  • Ett spö med "djupaktion" kan ta fler linklasser än ett snabbare i samma spölängd.
  • Ett spö som snabbt svarar på linan, och därmed möjliggör korta kast, måste ha en djup aktion.
  • Ett spö som har förmågan att lyfta en lång lina är alltid ett djupaktionsspö.
  • Ett spö med djupare aktion vinklar linan bättre än ett snabbare, vilket förbättrar möjligheten att dirigera kastriktningen.
  • En djupare aktion kräver inte samma kastintensitet; man kan kasta med långsammare rytm och ändå "speeda" upp när så krävs.

Som ni ser är det mycket som talar för spön med långsam progression, men ändå bör man välja spöaktion efter sitt temperament; om ett kort, snabbt spö känns rätt, så ska man givetvis välja ett sådant.

Jim

Jim testar "The Sweet Sugar Cane Rod" 6,5 ft

Spöbeställning, vad ska man tänka på?

  • Vilken typ av vatten ska spöet främst användas för?
  • Vilka fiskemetoder är viktigast?
  • Hur långt bör jag kunna kasta?
  • Kastar jag avspänt eller är jag mera hetsig i kaströrelserna?
  • Vilka egenskaper ska särskilt framträda i spöet (ex. bra lyftförmåga, vinklingsförmåga, förmåga att klara vind, etc.)?
  • Vilken lina kommer att användas?
  • Spölängd?

och så vidare ...

Anita Anderberg med årets första harr

 

FaLang translation system by Faboba