Att bedöma spökvalitet

Kanske man står i begrepp att köpa ett visst spö, kanske ett gjort av en berömd klassisk spömakare eller ett helt nytt obrukat?
Hur ska man då kunna avgöra om spöet håller den kvalitet som man har anledning att förvänta sig, för även om spöet är byggt av en välkänd tillverkare är det långt ifrån säkert att spöet är utan skavanker.

Börja med att sikta längs spöet för att se om det är rakt. Ge särskilt akt på om det har någon böj i toppen eller just efter en holk.
Är spöet begagnat kan det ha ”sets” som uppstått genom att spöet överansträngts eller helt enkelt är dåligt konstruerat. En sådan böj gör att spöet är vekare åt den konkava sidan och kraftigare när det böjs åt den konvexa.
Därför kommer den konkava sidan att ge efter lättare under kast och efterhand böjas alltmer åt det hållet.

Senast idag undersökte jag ett spö av en hyfsat välrenommerad svensk spömakare där toppdelen var kraftigt böjd. Tydligen hade det överansträngts (pressats för distanskast?). Men det obehagliga var att detta ”set” inte beskrev en jämn böj utan att där fanns ett knä i den. Detta tyder på felkonstruktion (för lite bambu på det aktuella stället) alternativt dåligt hantverk.
Det säger sig självt att man ska undvika ett sådant spö.

Begär att få provkasta spöet. Ge då akt på om spöet har en topp som slänger under kastet. Detta tyder på att spöet har en svag punkt, t.ex. i toppdelen eller har ett för klent mittparti.
Om spöet inte kastar bra på olika distanser eller om det inte klarar en lättare eller tyngre lina än den det är avsett för, har det något av dessa fel.
Tyvärr är detta vanligare än man kan tro.
Skulle spöet med en linklass tyngre lina kännas överbelastat märker man det lätt, det känns som om man hade en mjölsäck på tafsen. Vid en linklass för lätt lina avslöjar sig ett dåligt konstruerat spö genom att man tvingas sätta an kastet med allt större kraft.
Om spöet har en svaghet någonstans får man då ”linfladder”, det vill säga att linan bildar vågor i stället för att flyta rakt genom luften.

Ett bra spö ska dessutom kasta på alla distanser, från korta kast ut till spöets maxkastlängd. Det ska alltså svara redan med 3-4 meter lina och arbeta ända ut till den längd där fiskaren måste ta i för att komma längre. Vid den gränsen har man nått spöets maxkastlängd. Den ska naturligtvis inte överskridas men då vet man spöets kapacitet.

Nyligen provkastade jag ett spö från en mycket välrenommerad europeisk spömakare. Detta spö svarade inte förrän man hade 7-8 meter lina i luften. Jag förstår inte hur någon kan hålla tillgodo med ett sådant spö. Dåliga spökonstruktioner är dessvärre ganska vanliga; de kastar kanske bra på en distans med en lina men är hopplösa på andra distanser eller med andra linor.
Många amerikanska spön tycks vara behäftade med detta fel, så vanligt att jag ibland trott att de var avsiktligt konstruerade för något slags amerikanskt normalkast runt 10 yards eller så.
Ett engelskt ”kultspö” (jag nämner inte namnet) har så vekt mittparti att fiskaren inte kan accelerera kastet utan att linan dör, och så vidare...

Om nu spöet klarat sig igenom kastprovet och en yttre överblick är det dags att syna själva hantverket.
Vi utgår ifrån att finishen är okay, kanske någon lacknoppa här och där men annars slät och fin.

Holken/holkarna: Kolla om någon är glapp. Ta ett pekfinger-tumgrepp om holken och sväng spöet fram och tillbaka. Då känner man ett eventuellt glapp. Om hanholken inte går hela vägen in gör det inte så mycket. Det räcker om den går in 3/4-delar.
Vi ska komma ihåg att en bra holk har ett spel på endast 1/100-dels mm från ”go- till no go” så det är inte mycket att spela på. Om man vill kan man förstås försiktigt polera den del av en holk som inte går i genom att snurra en remsa 1200 kornigt våtslippapper över stället. OM MAN VÅGAR!

Som alla andra naturmaterial är bambun utsatt för repning, insektsangrepp m.m. En del som t.ex. ”water marks” ( bild 1) gör ingen skada men en del insekter kan ta sig för att borra sig igenom bambun och alltså försvaga den. Ser man en vit punkt (bild 2) någonstans har en sådan varit framme. Sådan bambu skulle naturligtvis ha kasserats.

Bild 1

Bild 2

 

Bild 3Bambuns yttersta skikt ska röras så lite som möjligt; där är ju bambun som spänstigast. Om bambun visar tecken på överdriven slipning syns detta genom att ”de vita” fibrerna är kraftigt blottlagda (bild 3). 

Det kan visserligen hända att någon vit fiber ligger så ytligt att även en försiktig slipning tar fram den, men om hela bambuytan är full av ”vita” grova, parallella streck har bambun slipats ner för hårt.

 

Bild 4Om en försiktig slipning gjorts ska det se ut som på på bilden (bild 4). Vid de s.k. bladknutarna däremot måste dessa slipas plana och där kan de vita fibrerna ses, men inte på andra ställen. Vissa stockar kan dock ha de vita fibrerna mycket ytligt. De syns då men är synbart smalare än vid för grov bearbetning.
I en spökatalog berömde sig en firma av att slipa ner klingan till exakta mått.Inte så konstigt att deras spön blev kända för att ta ”sets” utan minsta anledning. Det är fullt möjligt att uppnå så snäva toleranser som +/- 3/100-dels mm på färdiglimmad klinga, så varför...?

 

Limglipor, alltså att bambustrimlorna inte ligger dikt an mot varandra, måste man se upp med. De förekommer på så många spön att jag blir förvånad då jag inte kan upptäcka några.
Jag har hittills blivit glatt förvånad bara tre gånger. Det har då gällt spön av Jim Payne, Pinky Gillum och Gary Howells. Dessa spön var alla helt utan vank, helt enkelt så bra man kan begära av ett spö av naturmaterial.
Titta efter limglipor främst runt spöknutarna, särskilt på buttdelen. Man ser dem med blotta ögat (bild 5).
 MG 3545

 

 

 

Glipan på bilden är från ett spö från en världsberömd amerikansk spöbyggare. Bilderna (bild 6 och 7) kommer från ett spö av någon svensk byggare. Hittar man en hittar man ofta flera.
Jag hittade ett tjugotal på samma spö en gång, dock inte på det ovan nämnda – där fanns bara tre-fyra stycken. Naturligtvis kan en glipa uppstå om något kommer i vägen under limningen, men oftast beror det på dåligt hantverk. Spöet kan fortfarande kasta bra och hålla trots dessa skavanker, men man kan aldrig påstå att ett sådant spö är välbyggt.

Bild 6

Bild 7

Slutligen, låt dig inte imponeras av sådant som ”swelled butts”, hålbyggning eller andra avvikelser från det normala – åtminstone gör inte jag det.
”Swell butts” har ingen som helst praktisk funktion för det räcker med ett extra pålägg av 1/10-dels mm för att få bambun att ”tvärstanna” framför handtaget.
Hålbyggning är ett bra sätt att göra spöet ömtåligare utan att vinna knappt någonting. Tänk dig en buttdel som väger, säg, 60 gram. Tänk dig sedan ett tvärsnitt av den och ”tänk bort” ett centrumhål däri. Vad säger geometrin? Kanske får man bort 10-12 gram...? Är det värt det? Vill man ha ett lätt spö rekommenderas i stället ett kolfiberspö.

Spötankar och synpunkter

Svårbemästrade spön

Även om olika spöaktioner passar/tilltalar olika individer, ofta helt skilda fiskartemperament, finns några konstruktionsmässiga märkligheter som alltid bör undvikas.
Det ena är ”slängiga toppar”, det andra är en vek mittdel.Båda förhindrar en jämn kraftöverföring mellan spöpartierna ovanför och nedanför det ställe där de anträffas, och båda har de en gemensam nämnare – för lite bambu på ett viktigt ställe.

En ”slängig topp” avslöjar sig genom att den yttersta delen, oftast de första 40-50 centimetrarna, inte hinner med i kastet. Det känns som om yttersta  delen av toppen kommer släntrande bakefter sedan kastet väl blivit slutfört. Vidare vill den fortsätta att vibrera sedan spöet i övrigt gått till vila.Man märker också av fenomenet genom att toppen viker undan alltför lätt om/när man vill öka kastrytmen.

Ett för klent mittparti uppför sig egentligen på samma sätt, men ger inte samma känsla av obalans; den ligger ju längre ner i spöet och kamoufleras därför genom mindre häftiga rörelser. Om man inte märker det på annat sätt, står man inför ett för klent mittparti om spöet inte tillåter att spörörelsen övergår en viss hastighet; ökar man kasttempot så ”dör” spöet. Ett sådant spö kastar också aldrig mer än en linvikt. Upplevs något sådant har man ett spö med för klent mittparti.

Dessa ogynnsamma egenskaper kommer väl sig av att en byggare vill pröva sig fram, testa. Den vägen är ej att rekommendera – att konstruera ett spö måste alltid baseras på fysiska fakta och uppnås matematiskt. I andra  fall kan t.ex. ett vekt mittparti vara avsiktligt menat. Hur kan man annars förklara att de kan förekomma på t.o.m. välrenommerade tillverkares spön? 
Man kan anta att man därmed velat uppnå något utanför den mekaniska självklarhetens ramar, kanske för att skapa exklusivitet. De blir så speciella att få kan  bruka dem. (I detta sammanhang kan man ju också nämna s.k. ”swell Butts”, som ju inte har något som helst berättigande annat som en dekoration, typ ”snickarglädje”.)

Hur många spöringar? Carl i Norge sommaren 2012

Antalet spöringar varierar från spötillverkare till spötillverkare, oftast är de för få. Det har väl med framställningskostnader att göra. Tyvärr går det ut över spöets kastegenskaper då ringarna sitter så långt ifrån varandra att linan klabbar mot spöklingan och orsakar friktion, eller slänger åt sidorna. 
Ett spö runt 8 fot bör ha 9 snakes + linförare, en 7-fotare någon ring färre, o.s.v. Men blir då inte spöringarna så många att de påverkar aktionen? Jo, givetvis, för varje spöring och spölindning innebär ju en uppstyvning. Men dessa faktorer måste tas i beräkning när man konstruerar spöet. Görs inte detta kommer spöet att bli styvare än avsett. 
Ibland ser man att linförarringen placerats för högt upp. Den bör sitta ca 35 centimeter ovanför handtaget. Då slipper man föra linhanden upp från dess naturliga position och linan, och linan får kort väg innan den ”tar” i spöet. Detta förbättrar skjutförmågan eftersom inte lika mycket lina behöver lyftas upp till spöet.

Varför nickelsilverholkar?

Idealet vore ju ett spö som inte behövde delas. Tyvärr måste de flesta spön delas för att man ska kunna transportera dem. Varje sådan delningspunkt medför konsekvenser -  uppstyvningar, viktökningar – för att inte tala om riskerna för att holkar nyper fast, börjar glappa eller äter sig ner i bambun.
Det vanligaste delningssättet är att förse spödelarna med metallholkar, i nickelsilver om spöet gör anspråk på klass. Men för att komma runt de problem som är oundvikliga med metall- holkar har man prövat flera vägar, försök med andra material (gjordes redan på 1890-talet med the Kosmic Rod, som hade celluloidövergångar för att undvika att metall mötte bambu.
Ed Payne var en av dem bakom dessa Kosmic Rods), splitsning (”splicing”) av spödelarna etc. 

Att ersätta metallen som holkmaterial har  efterhand  visat sig vara omöjligt – om man vill bibehålla slitstyrka och elegans. Kanske skulle en kolfiberholk kunna komma ifråga. Visserligen skulle en sådan ge samma uppstyvning som en metallholk, men den skulle väga betydligt mindre. Den skulle dock få avsevärt kortare livslängd – och vem vill ha plast på ett bambuspö?

Livets blodÄven andra, mer eller mindre ”naturnära”, sätt att ersätta den klassiska metallholken har prövats, ja,  experimentlustan kan ta sig märkliga uttryck! Kanske tror man sig om att komma med något speciellt? 
Dock, ett spö ska ha holkar av nickelsilver om det ska hålla fiskarlivet ut.                                                                                                                                          
Sammansplitsning( splicing) då? Det är en i grund sund ide´. Men nja, få fiskare vill linda isoleringsband runt varje skarv. Det är nog bara laxfiskare som av hållbarhetsskäl måste underkasta sina spön den proceduren; det är ju känt att många laxspön knäcks vid holkarna vid de stora påkänningar det här rör sig om. Vidare ger en splitsning inte den fördel av en jämn kraftöverföring (likt det odelade spöet) , som den först synes ha ; två hopsplitsade bambuhalvor ger nämligen inte på långt när lika stor stabilitet ( böjmotstånd) som en homogen.
Orsaken är givetvis att ”rörets princip” blir upphävd samt att de avfasade ytorna glider emot varandra.Därför måste en sektion som ska splitsas ges avsevärt större dimensioner, så att den överbryggar sin egen svaghet – och därmed har spöet fått samma uppstyvningsgrad som om det haft en metallholk.

Fördelning av ledknutar

I USA finns en ung och mycket framgångsrik spömakare som gör spön ”utan ledknutar”. Han sågar alltså bort dessa , snedsågar bambustrimlorna så att de sedan kan limmas samman utan knutar.CarlNorge2014 liten
Orsaken till detta omständliga förfaringssätt lär ha varit att han inte klarade att räta ledknutarna så att de medgav splintfri hyvling. 
Jag kan inte se att ersätta ledknutarna med långa snedfasade limytor är någon större förbättring, åtminstone inte värt den stora,onödiga arbetsinsatsen. Samtidigt ser jag, som alla andra, ledknutarna som ett problem. En ledknut består ju av bambu helt i avsaknad av elasticitet och dessutom mycket bräcklig; om ett spö går av så gör det det vid en ledknut. Detta har lett till att man sökt sprida ut ledknutarna på olika sätt. Då vinner man något i hållfasthet, men får bekymmer med böjningsdistributionen, eftersom det blir oerhört komplicerat att beräkna ett så stort och ojämnt fördelat område med uppstyvningspunkter. (Varje ledknut styvar upp, inte bara där den själv ligger utan också en viss sträcka nedom och uppom). Då är det mera hanterbart att utgå från det gamla klassiska 3+ 3- systemet, som tiden visat vara tillräckligt hållbart -  förutsatt att knutarna ligger tillräckligt långt från brytpunkter som holkar och toppögla.

Toleransmål

Den som inte sysslar med bambu blir ofta förvånad över de snäva toleranser som krävs för att ett spö ska hålla sig inom angivna aktionsramar. En s.k. tapering ( = de mått som spöet byggs efter) anges ju i tal om1 / 100-dels millimeter.
Men för spömakaren är 1/10-dels m.m. ett stort tal som kan påverka spöet ordentligt. Skulle spöklingan få felslag i den storleksordningen blir spöet något helt annat. Ett felslag på någon punkt behöver inte påverka så mycket, men skulle den återkomma  längs hela klingan eller stora delar av den, kan det innebära att spöet förändras med en hel linklass. Det finns alltså starka skäl till att hålla toleranserna så små som möjligt, runt 2-3 hundradels m.m. + eller -  bör vara gränsen – för limmad, färdig klinga!!!

Carl i Baltak 2012Spökonstruktion

Många tänker sig att ett spös konstruktion skapats efter en serie prototyper, där en svaghet elimineras vartefter. Så har nog också flertalet spön kommit till genom historien.Säkert också de spön som den tilltagande skaran av amatörbyggare gör – om de inte håller sig till att plagiera någon av alla dessa klassiska spön som nu finns på ”Nätet”.
Enligt mitt sätt att se är detta ett primitivt tillvägagångssätt. För naturligtvis går det att träffa rätt från början – förutsatt att man har fysikaliska och matematiska kunskaper och, dessutom, stor erfarenhet av flugspön.Själv gör jag så här:

1.Avgör vilka egenskaper som är viktigast för det aktuella spöet.

2.Avgör hur spöet ska böja sig (under optimal belastning) för att de valda egenskaperna ska uppnås

3.Beräknar hur mycket bambu (massa) som behövs och hur den ska fördelas för att ge den önskade böjningskurvan.Vidare beräkningar av påverkansfaktorer som holkar, spöringar o.d.

4. Utvärdering av de matematiskt erhållna värdena. Är de rimliga i förhållande till önskat resultat?

Som synes inleds processen med två punkter som baseras på erfarenhet. Punkt 3 är helt och hållet en matematisk operation i många steg. Punkt 4 är återigen en erfarenhetsbedömning, för det går aldrig att blint förlita sig på matematiska värden. Då skulle vilken ingenjör som helst kunna konstruera spön.
Det går inte heller att låta datorn avgöra vilka mått ett spö ska ha.Siffrorna ljuger inte – men blir det ett brukbart spö?! Det kan endast bedömas utifrån lång erfarenhet av bambuspön.

Anpassning eller specialisering?

  • Ett längre spö är mer lintolerant än ett kortare av samma aktionstyp.
  • Ett spö med "djupaktion" kan ta fler linklasser än ett snabbare i samma spölängd.
  • Ett spö som snabbt svarar på linan, och därmed möjliggör korta kast, måste ha en djup aktion.
  • Ett spö som har förmågan att lyfta en lång lina är alltid ett djupaktionsspö.
  • Ett spö med djupare aktion vinklar linan bättre än ett snabbare, vilket förbättrar möjligheten att dirigera kastriktningen.
  • En djupare aktion kräver inte samma kastintensitet; man kan kasta med långsammare rytm och ändå "speeda" upp när så krävs.

Som ni ser är det mycket som talar för spön med långsam progression, men ändå bör man välja spöaktion efter sitt temperament; om ett kort, snabbt spö känns rätt, så ska man givetvis välja ett sådant.

Jim

Jim testar "The Sweet Sugar Cane Rod" 6,5 ft

Spöbeställning, vad ska man tänka på?

  • Vilken typ av vatten ska spöet främst användas för?
  • Vilka fiskemetoder är viktigast?
  • Hur långt bör jag kunna kasta?
  • Kastar jag avspänt eller är jag mera hetsig i kaströrelserna?
  • Vilka egenskaper ska särskilt framträda i spöet (ex. bra lyftförmåga, vinklingsförmåga, förmåga att klara vind, etc.)?
  • Vilken lina kommer att användas?
  • Spölängd?

och så vidare ...

Anita Anderberg med årets första harr

 

FaLang translation system by Faboba